.

François tittade sig glatt omkring på de glada ansiktena omkring honom när han höjde sitt vinglas. Den charmige Jacques, värden för festen, skulle precis till att utbringa en skål.

”Mina ärade gäster. Jag vill utbringa en skål till vår nye vän, François!” utbrast den stilige mannen och nickade leende mot François. ”Jag måste få säga att de visat sig vara en stor glädje för oss att bjuda in en vilsen främling till vår lilla tillställning” François log, Jacques var charmiga och levererade varje replik med ett illmarigt leende. Men nog kunde François spela samma kort.

”Min vän” började François och ställde sig upp även han. ”Nog måste du väl ändå medge att de är jag som har att tacka min lyckliga stjärna för er generositet och omtanke. Om det inte vore för er, skulle jag denna kyliga november natt få sova i rännstenen” Vid de sista orden höjde han sitt vinglas och drack upp resten av innehållet i vinglaset och satte sig ner igen. Skrattsalvor bröt ut över hans humoristiska tal och François satt sig ner igen medans alla återigen riktade sin uppmärksamhet åt Jacques.

”Tackar min ädle gäst. Men nog kan jag inte ta åt mig all äran, för vem var det som tänkte denna omtänksamma tanke om inte min vackra hustru! Jacques vände sig till den långa, vackra kvinnan bredvid sig vid bordet och erbjöd henne handen. Celeste, som hon hette, tog den och reste sig elegant upp och böjde huvudet i en lätt bugning. Honverkade inte vara samma slags charmör som sin stilige make. Hon hade tvärtemot suttit vid tyst vid hans sida under hela kvällen. Dock hamnade hon aldrig i bakgrunden eftersom hennes svala skönhet var som en magnet som lockade till sig allas blickar. Hennes mjukt lockiga, blonda hår och ljusa pärlemor hy strålade skönhet på alla sätt. François kunde inte slita blicken från henne även efter både hon och Jacques satt sig ner och alla återgått till att samtala med bordsgrannen. Han märkte inte överhuvudtaget att Jacques iakttog honom med en blick som inte gick att tolka.