.

Förlåt mig min svaghet, men vad är meningen. Flickan med det röda håret har varit min, en ursäkt skulle inte förvandla dagens sorg till gårdagens lycka och flickan med det röda håret skulle inte komma tillbaka. Utan dig är det svårt att överleva. Andas in, andas ut... Helt plötsligt är de mest självklara saker en kamp... andas in, andas ut, andetagen skapar små vita moln. Lutar mig bakåt mot parkbänken, tittar upp mot den blå himlen. Blå... blå ögon, hon hade haft ljusblå ögon. Att allt helt plötsligt ska påminna om henne.

Jakob går ensam genom parkeringen, det är en sådan där tyst höst dag. En sådan som varken är kall eller varm, varken torr eller fuktig. En sådan som bara är. Tyst och tomt. Jakob andas ut ett vitt moln, lite kallt är det kanske. Det är inte en själ ute, alla har väl något bättre för sig än att gå på en tom parkeringen. Bara han och de vita andetagen. Men så upptäcker han, att han inte är ensam.

Andas in, andas ut, små vita moln... Lite som en röksignal. Hjälp, sorlig olycklig människa i nöd! Men var är räddningen? Om det ens finns någon. Andas in, andas ut. Men så, de vita molnen blir avbrutna.

"Flytta på dig"

"Ursäkta?" Jakob rykte förnärmat till. Han hade precis tänkt säga hej eller något i den stilen, vara lite trevlig sådär, när den här vilt främmande personen bara fräste till sådär.

"Ja, du hörde vad jag sa. Flytta på dig!" sa personen utan att varken röra på sig eller flytta blicken från himlen.

"Och varför då om jag får fråga?" svarade Jakob surt.

"Du står i vägen"

Jakob stod tyst och väntade på en fortsättning. När det inte kom någon fortsatte han:

"Står i vägen?"

"Ja" sa människan på bänken och släppte fortfarande inte himlen med blicken.

"För vaddå?" frågade han spydigt.

"För mina röksignaler"

Jakobs humör skiftade snabbt.

"Röksignaler?" frågade han roat och satte sig ner bredvid personen på bänken.

Den här gången satte sig personen upp ordentligt och tittade Jakob rakt in i ögonen. Det var en blåögd tjej med massa fräknar. Det hade varit svårt att se innan eftersom hon hade en stor svart mössa långt nerdragen över öronen. Hon var väldigt söt, såg ut att vara i 12 års åldern till utseende, men Jakob gissade på att hon var ungefär 15 precis som han.

"Ja, vaddåra?" sa hon och spände blicken i honom.

"Nej, nej inget!" fortsatte Jakob och fnissade och vände bort blicken från hennes intensivt blå ögon. "vad signalerar du?"

"Vad fan bryr då dig?" sa hon och vände blicken från Jakob och tittade framåt.

"Nej men seriöst! Jag är nyfiken, vad försöker du säga?" nu vände Jakob tillbaks blicken intresserat mot flickan och log fortfarande roat.

"Nej, men inget"

"Men kom igen"

"Men va fan, varför skulle jag? Du kommer ju för fan bara skratta åt mig"

"Nej, jag lovar" sa Jakob ärligt fortfarande med ett roat uttryck i ansiktet. Flickan vände fundersamt blicken mot Jakob för en sekund.

"... Nej, varför skulle jag lita på dig?"

"Men kom igen, vad är det värsta som kan hända?" Det blev tyst ett tag, som om flickan begrundade de han nyss sagt.

"Jag kallar på hjälp" sa hon till sist.

"Va?"

"Ja, hjälp. Eller någon slags räddning"

"Mhm" mumlade Jakob fundersamt. "Vad för slags hjälp?" frågade han efter en stunds betänketid.

"Det vet jag inte"

"Nähe... Så du bara sitter här och signalerar efter hjälp, som du inte ens vet vad det är för slags hjälp, som helt uppenbart inte kommer. Hur tänker du?"

"Man tänker inte så mycket..."

"Va?"

"Man tänker inte så mycket... När man inte har flickan med det röda håret"

"Vem är flickan med det röda håret?"

"Flickan med det röda håret är räddningen"

"Men gå och leta efter henne då, sitt inte bara här och deppa!"

"Det går inte"

"Vaddå det går inte?"

"Nej, det går inte... Hon... hon är borta"

"Är hon din kompis? Har ni bråkat? Är de det de här handlar om?" Flickan vände sig mot honom och log.

"Kompis? Flickan med det röda håret är så mycket mer än en kompis" Så förstod han, på sorgen, glädjen och kärleken i hennes blick.

"Du älskar henne?" Flickan vände bort blicken och nickade. Kärleken klädde henne, samtidigt som den inte gjorde det. Hon hade en tolvårings ansikte, en tolvåring älskar inte, speciellt inte flickor. Men ändå klädde kärleken henne, precis som sorgen och glädjen. Det var som om hennes ansikte var gjort för en tragisk kärlekshistoria.

"Flickan med det röda håret är räddningen. Hon är allt och hon är inget. Hon är ljuset, hon är mörkret. Hon är glädjen och hon är sorgen. Hon är allt som är vackert på jorden."

Jakob förstod inte flickans ord och det slog honom att hon kanske hade ansiktet hos en tolvåring, men hennes hjärta och hennes själ var långt mer utvecklad och erfaren än han var.

"Min kärlek för henne övergår allt mänskligt förstånd" fortsatte hon och tittade drömmande mot fjärran.

Jakob kände hur han greps av ett stygn av avundsjuka. Han ville också ha den här flickan, men han visste inte själv om han menade hon med det röda håret eller hon som satt bredvid honom på bänken.

"På vilket sätt är hon borta?" frågade Jakob. Flickan vände sina intensiva blåa ögon mot honom.

"Hon försvann, i sig själv. Och jag tror inte hon kommer hitta ut" Jakob undrade vad hon menade men kände att det inte var rätt tidpunkt att fråga. Han såg hur de blåa ögonen sakta fylldes med tårar.

"Du… du tänker väl inte börja gråta?" frågade Jakob och tittade oroat på flickan. Flickan svarade inte, hon tittade istället anklagande på honom med tårfyllda ögon.

"För... asså... Jag kan verkligen inte trösta. Asså.. inte så att jag vill vara taskig eller så. Jag är bara urdålig på det" sa han urskuldande och log snett.

Flickan log genom tårarna.

"Du är bättre än du tror" sa hon och strök bort tårarna med baksidan av sin vantbeklädda hand.

"Jasså" sa han förvånat.

"Ja" sa hon och skrattade åt hans förvånade min.

"Du är riktigt schysst faktiskt" Och hon log och kollade in i hans ögon och för första gången spreds leendet till hennes ögon.

"Oj, tack" sa Jakob och kom på att han inte visste vad flickan hette.

"Jag heter Jakob" sa han och ställde sig upp.

"Ellinor" svarade flickan och utan att resa sig från bänken.

"Jaha, jag vet inte med dig Ellinor. Men jag börjar bli rätt kall av att bara sitta stil" sa han och räckte fram handen mot henne för att hjälpa henne att resa sig upp. Han log.

Ellinor tittade på Jakob och sedan på hans hand och hon insåg att det här var så mycket mer än en inbjudan till att resa sig upp, tänkte hon och tag hans hand, det här var en inbjudan till en ny start, det här var en inbjudan till hennes räddning.

Övertygelse

Jag cyklade hem från skolan när han dök upp första gången (det vill säga första gången jag minns, men ni vet vad jag menar). Jag hade varit i skolan och gjort ett datakunskapsprov som jag låg efter med sen förra terminen, skolan vara bara öppen för sådana som behövde ta igen, som jag. Det var rätt så tomt på gatorna när jag cyklade hemåt, det var varmt och jag var trött. Jag stannade till vid en äng och satte mig under ett stort ekträd, eken har alltid varit mitt favoritträd. Skuggan och grenarna gjorde det svårt för andra att se vem som satt under det där trädet, det var antagligen just därför han valde just det tillfället att visa sig. Jag satt just och tänkte på pricklandet, ett land jag och min kompis Helena hittat på när vi var små, i det landet var eken helig. Jag satt i alla fall och tänkte på detta när någon satte sig bredvid mig. Jag ryckte till, jag hade inte hört någon komma, men ändå satt någon nu där, precis bredvid mig.

-         Det är bara jag, sa en varm röst lugnande.

-         Och vem är du? Utbrast jag.

-         Kassian, sa rösten lika lugnt.

Någonting med säkerheten i hans röst lugnade ner mig lite. Det fanns liksom en självklarhet där som jag aldrig hört förut, som att det var helt självklart att jag visste vem han var och att det var helt självklart att han skulle sätta sig bredvid mig.

-         Ursäkta, sa jag vänligt, men jag är rädd att jag inte kommer ihåg dig.

-         Jag vet, Matilda, det är det som är meningen, fortsatte främlingen vid namn Kassian.

Om jag varit lugn förut blev jag skräckslagen när jag hörde mitt namn.

-         Hur vet du vad jag heter? Pep jag fram.

-         För jag känner dig, kom nu! Kassian ställde sig upp och räckte mig sin hand.

Mitt förnuft sa att det här inte var som det skulle, det här var konstigt och farligt och att jag borde gå därifrån. Men inom mig väcktes något till liv, en längtan, en glädje, en obeskrivlig lycka. Sen jag varit liten och pappa läste Narnia böckerna för mig har jag sprungit omkring och letat efter andra världar. Jag har alltid tyckt att jag inte passade in i den här världen och att jag var menad för något annat. Varje gång det prasslade i en buske eller någon kollade på mig på ett konstigt sätt så löpte min fantasi amok och jag föreställde mig hur någon kom för att hämta mig, föra mig till en annan värld, föra mig hem. När jag nu såg på Kassian såg jag min räddare, han som skulle föra mig hem, så jag tog hans hand och vi gick.

Kassian

Kassian gick med bestämda steg framför mig, hans blick var riktad framåt och därför kunde jag bara se hans bakhuvud och rygg. Kassian hade mörkbrunt hår, nästan svart, det påminde mig om min lillebror Antons hår. Anton färgar sitt hår, egentligen är det lika blont som mitt, han vill ha det nästan svart, men inte riktigt så han färgar det mörkt brunt istället. I visst ljus (eller snarare frånvaro av ljus) ser det svart ut men i solen ser man att det är brunt. Samma hårfärg hade Kassian, men hans hår hade en känsla av rött i sig. Jag kan inte riktigt beskriva vad jag menar, men längst ut i topparna, där solen lös igenom, såg det nästan kopparfärgat ut. Håret var spretigt, det är allt man kan säga om det. Det hade ingen speciell längd, det var inte riktigt kort, men absolut inte långt, det bara… var. Det fanns inte heller någon speciell frisyr eller form på det, det var bara en enda spretig… ja… ordet kalufs har väl aldrig passat bättre. Det fanns inte mycket att säga om Kassians kroppsbyggnad utifrån min synvinkel eftersom han hade en svart rock på sig. Jag tyckte rocken såg varm och opassande ut i solen, det såg snarare ut som något man har på sig i en mörkgränd en sen kväll. Den tanken fick mig att rysa, kanske det inte varit så smart att följa med en främmande människa. Jag stannade av i min gångrytm. Kassian stannade upp och vände sig emot mig.

-         Vad är det? Gå vi för fort? frågade han vänligt. Det slog mig att han hade varma bruna ögon och jag glömde att svara.

-         Hur som helst är vi snart framme, sa han vänligt och fortsatte gå.

Jag insåg att jag bara betraktat Kassian och tappat uppfattning om tid och rum. Jag visste inte hur länge vi gått eller vart vi var. För första gången sen vi börja gå tittade jag mig omkring. Jag fick en känsla av att vi inte var i Täby längre, jag var inte ens säker om vi var i Sverige längre.

Narnia

Ovanför mig var en klarblå himmel och under mig grönt gräs. Vi gick över ett stort öppet landskap med bara gräs och himmel och det bästa av allt, körsbärsträd. Överallt stod det små träd med ljust, ljust rosa blad, nästan vita. Det var så vackert att jag nästan tappade andan. Kassian fortsatte dra med mig tills han plötsligt stannade, vi stod på randen av ett stup. Drygt 20 meter ner fanns en liten by, hela dalen var omringad av berg. På högra sidan av byn rann ett vattenfall nerför bergets sida ner i en sjö. Från sjön mynnade en flod som fortsatte förbi byn och försvann in i en lövskog. Det var det vackraste jag sett och det första som ploppade upp i mitt huvud fick mig att utbrista:

-         Är… är vi i Narnia? Till min förvåning började Kassian skratta.

-         Haha, det är inte första gången du frågar det, utbrast han. Jag var för häpen för att fråga honom vad han menade, men jag förstod själv att de var väldigt dumt sagt, Narnia är ju bara en bok, klart vi inte är där. Jag kände mig lite dum, men det var vad som hade slagit mig förstunden.

-         Kom nu, vi ska ner till byn!

Kassian höll fortfarande min hand när han förde mig längs en stig på en mindre brant sida av stupet. När vi kom ner gick vi längs en väg mot en bro som förde oss över en flod. Vattnet i floden var klart och blått, man kunde se fiskarna som kämpade mot strömmen. Vi fortsatte längs vägen och kom fram till byn när jag hörde en röst förtjust tjuta mitt namn:

-         Matilda!

Och helt plötsligt var jag omsluten i en varm omfamning och eldrött vågigt hår skymde min syn.

Minda

När flickan och jag höll om varandra kände jag någonting inombords. Det var nästan som en deja vu upplevelse. Något satte igång inuti mig. Det påminde nästan om den där gången när jag skulle schamponera håret och jag helt plötsligt kände mig älskad, trygg och varm. Senare kom jag på att jag använt samma schampo som det som mamma brukade tvätta mitt hår med när jag var liten och lukten av det hade framkallat samma känslor i mig som det gjorde då. Samma känsla fick jag av flickans omfamning, jag greps av en känsla av värme och kärlek utan att förstå varför. I mitt undermedvetna började ett namn picka på min uppmärksamhet. Flickan släppte taget om mig så vi stod ansikte mot ansikte, hon hade fortfarande händerna vilande på mina axlar.

-         Åh, snälla Matilda! Säg att du kommer ihåg mig, sa flickan.

-         Jag… började jag, men tvekade. Jag fortsatte mumla och sa till sist tyst och tvekande:

-         Minda?

När namnet lämnat mina läppar hörde jag ett förvånat mummel runt omkring mig. Minda och jag släppte varandra och jag titta mig förvirrat omkring. Resten av byn hade samlats runt omkring oss och nu tittade alla anklagande på mig och viskade upprört. Nu lade jag märke till att byborna alla var klädda i medeltida kläder, i alla fall tygerna såg inte ut som samma som de vanliga fabrikstillverkade kläderna hemma var gjorda av. Jag tyckte att de flesta såg ut att vara vuxna. Att definiera vuxna var svårt, många av människorna jag kollade på skulle lika gärna kunna vara 20, men deras ansikten och kroppar, slitna av hårt arbete, såg äldre ut. Dessutom gissade jag på att i denna by, precis som i byarna under medeltiden, skaffades det barn väldigt tidigt. Dessutom tittade de flesta bistert och förvånat mot mig nu, ett ansiktsuttryck som inte precis var särskilt smickrande för någon. Jag vände mig återigen mot Minda.

-         Har jag gjort något fel? frågade jag henne ängsligt.

Minda bet sig i under läppen och tittade ner i marken. Hon svarade inte, hon bara skakade på huvudet och fortsatte tittade ner i marken. Jag hårde hur mumlandet tystnade i mitten av den halvmåneformade klungan. Jag tittade upp och fick syn på en högrest kvinna som knuffade sig fram, inte för att hon behövde anstränga sig, de flesta verkade flytta sig ur vägen för hennes framfart.

-         Vad är det för fel på er? Ni har ju alla saknat Matilda och så står ni här som en flock griniga getter som ätit bittra morötter till lunch.

Alla tystnade när kvinnan pratade. När hon tillslut tagit sig fram till mig och Minda vände hon sig om mot folksamlingen.

-         Ni borde skämmas!

Minda mumlade lite osäkert och fortsatte titta ner i marken, det här var inte samma flicka som hade sprungit fram och kramat mig.

-         Ehm… Grilda? Hon… hon kunde mitt namn? Sa Minda till kvinnans rygg.

-         Vad? Grilda svängde runt och kollade från Minda till mig.

-         Det kan inte vara möjligt? Sa hon chockat och tittade på mig.

-         Matilda, sa hon vänligt men bestämd.

-         Har någon, hon gav Kassian, som fortfarande stod bakom oss, en snabb blick, berättat Mindas namn för dig innan du kom hit.

-         Nej, sa jag.

-         Hur kunde du då veta hennes namn?

-         Jag… jag kände det på mig. Grilda spärrade chockat upp ögonen.

-         Förlåt, utbrast jag, det var inte meningen. Grilda fick nu ett milt uttryck i ansiktet.

-         Men självklart inte! De kunde ju inte du hjälpa? Kom ska jag förklara, sa hon och la sin arm om mina axlar. Hon förde mig genom folksamlingen in mot byn. Jag kände mig förvirrad och trött och förtjusningen från min första syn av byn hade försvunnit med detta minst sagt välkomnande mottagande.