.

Under dessa två veckor var deras förhållande passionerat och när de sedan åkte tillsammans tillbaks till Rom hade de övergått till ett stadigt och nästan vuxet förhållande. De av Carmens vänner som kände Patos var fundersamma över denna vändning i hans personlighet och varnade Carmen flera gånger, men Carmen stod fast vid att hon hade ändrat Patos och till vis del hade hon rätt. Patos slutade helt flirta med andra tjejer och fokuserade helt på Carmen. I början var de gulligt, han tog hand om Carmen och brydde sig om henne, men hans kontrollerande blev sakta mer och mer neurotiskt. Snart började han terrorisera Carmen med sina frågor. Vart hade hon varit? Vem hade hon varit med? Och mot mitten av höstterminen började otrogenhetsanklagelserna. De kunde hända att Patos fick vredesutbrott och skrek tills Carmen började gråta, då ångrade han sig och tröstade henne. Han förklarade att den enda anledningen till att han betedde sig såhär var för att han älskade henne så mycket. De hela slutade oftast med att Carmen kände sig mer älskad än hon gjort innan bråket.

I mitten av september 1990 flyttade de ihop, främst för att Patos avundsjuka skulle stillas. Carmen tänkte att om de bodde ihop skulle han ju ha koll på henne. Men om något gjorde de allt ännu värre, Patos blev ännu mer svartsjuk och paranoid. Varje kväll hon kom hem lite senare än vanligt påstod Patos att hon vart med någon annan. Varje gång hon var ute med sina väninnor ringde han till alla pubar eller restauranger i staden för att få tag i henne och anklaga henne för att vara med en annan kille. Tillsist var hon tvungen att åka hem tidigt för att lugna honom. Snart blev hennes vänner trötta på att Carmen aldrig kunde träffas och när hon väl kunde det så var hon aldrig närvarande mentalt, antingen för att Patos ringde henne eller för att hon oroade sig över att Patos skulle bli arg.