.

Förlåt mig min svaghet, men vad är meningen. Flickan med det röda håret har varit min, en ursäkt skulle inte förvandla dagens sorg till gårdagens lycka och flickan med det röda håret skulle inte komma tillbaka. Utan dig är det svårt att överleva. Andas in, andas ut... Helt plötsligt är de mest självklara saker en kamp... andas in, andas ut, andetagen skapar små vita moln. Lutar mig bakåt mot parkbänken, tittar upp mot den blå himlen. Blå... blå ögon, hon hade haft ljusblå ögon. Att allt helt plötsligt ska påminna om henne.

Jakob går ensam genom parkeringen, det är en sådan där tyst höst dag. En sådan som varken är kall eller varm, varken torr eller fuktig. En sådan som bara är. Tyst och tomt. Jakob andas ut ett vitt moln, lite kallt är det kanske. Det är inte en själ ute, alla har väl något bättre för sig än att gå på en tom parkeringen. Bara han och de vita andetagen. Men så upptäcker han, att han inte är ensam.

Andas in, andas ut, små vita moln... Lite som en röksignal. Hjälp, sorlig olycklig människa i nöd! Men var är räddningen? Om det ens finns någon. Andas in, andas ut. Men så, de vita molnen blir avbrutna.

"Flytta på dig"

"Ursäkta?" Jakob rykte förnärmat till. Han hade precis tänkt säga hej eller något i den stilen, vara lite trevlig sådär, när den här vilt främmande personen bara fräste till sådär.

"Ja, du hörde vad jag sa. Flytta på dig!" sa personen utan att varken röra på sig eller flytta blicken från himlen.

"Och varför då om jag får fråga?" svarade Jakob surt.

"Du står i vägen"

Jakob stod tyst och väntade på en fortsättning. När det inte kom någon fortsatte han:

"Står i vägen?"

"Ja" sa människan på bänken och släppte fortfarande inte himlen med blicken.

"För vaddå?" frågade han spydigt.

"För mina röksignaler"

Jakobs humör skiftade snabbt.

"Röksignaler?" frågade han roat och satte sig ner bredvid personen på bänken.

Den här gången satte sig personen upp ordentligt och tittade Jakob rakt in i ögonen. Det var en blåögd tjej med massa fräknar. Det hade varit svårt att se innan eftersom hon hade en stor svart mössa långt nerdragen över öronen. Hon var väldigt söt, såg ut att vara i 12 års åldern till utseende, men Jakob gissade på att hon var ungefär 15 precis som han.

"Ja, vaddåra?" sa hon och spände blicken i honom.

"Nej, nej inget!" fortsatte Jakob och fnissade och vände bort blicken från hennes intensivt blå ögon. "vad signalerar du?"

"Vad fan bryr då dig?" sa hon och vände blicken från Jakob och tittade framåt.

"Nej men seriöst! Jag är nyfiken, vad försöker du säga?" nu vände Jakob tillbaks blicken intresserat mot flickan och log fortfarande roat.

"Nej, men inget"

"Men kom igen"

"Men va fan, varför skulle jag? Du kommer ju för fan bara skratta åt mig"

"Nej, jag lovar" sa Jakob ärligt fortfarande med ett roat uttryck i ansiktet. Flickan vände fundersamt blicken mot Jakob för en sekund.

"... Nej, varför skulle jag lita på dig?"

"Men kom igen, vad är det värsta som kan hända?" Det blev tyst ett tag, som om flickan begrundade de han nyss sagt.

"Jag kallar på hjälp" sa hon till sist.

"Va?"

"Ja, hjälp. Eller någon slags räddning"

"Mhm" mumlade Jakob fundersamt. "Vad för slags hjälp?" frågade han efter en stunds betänketid.

"Det vet jag inte"

"Nähe... Så du bara sitter här och signalerar efter hjälp, som du inte ens vet vad det är för slags hjälp, som helt uppenbart inte kommer. Hur tänker du?"

"Man tänker inte så mycket..."

"Va?"

"Man tänker inte så mycket... När man inte har flickan med det röda håret"

"Vem är flickan med det röda håret?"

"Flickan med det röda håret är räddningen"

"Men gå och leta efter henne då, sitt inte bara här och deppa!"

"Det går inte"

"Vaddå det går inte?"

"Nej, det går inte... Hon... hon är borta"

"Är hon din kompis? Har ni bråkat? Är de det de här handlar om?" Flickan vände sig mot honom och log.

"Kompis? Flickan med det röda håret är så mycket mer än en kompis" Så förstod han, på sorgen, glädjen och kärleken i hennes blick.

"Du älskar henne?" Flickan vände bort blicken och nickade. Kärleken klädde henne, samtidigt som den inte gjorde det. Hon hade en tolvårings ansikte, en tolvåring älskar inte, speciellt inte flickor. Men ändå klädde kärleken henne, precis som sorgen och glädjen. Det var som om hennes ansikte var gjort för en tragisk kärlekshistoria.

"Flickan med det röda håret är räddningen. Hon är allt och hon är inget. Hon är ljuset, hon är mörkret. Hon är glädjen och hon är sorgen. Hon är allt som är vackert på jorden."

Jakob förstod inte flickans ord och det slog honom att hon kanske hade ansiktet hos en tolvåring, men hennes hjärta och hennes själ var långt mer utvecklad och erfaren än han var.

"Min kärlek för henne övergår allt mänskligt förstånd" fortsatte hon och tittade drömmande mot fjärran.

Jakob kände hur han greps av ett stygn av avundsjuka. Han ville också ha den här flickan, men han visste inte själv om han menade hon med det röda håret eller hon som satt bredvid honom på bänken.

"På vilket sätt är hon borta?" frågade Jakob. Flickan vände sina intensiva blåa ögon mot honom.

"Hon försvann, i sig själv. Och jag tror inte hon kommer hitta ut" Jakob undrade vad hon menade men kände att det inte var rätt tidpunkt att fråga. Han såg hur de blåa ögonen sakta fylldes med tårar.

"Du… du tänker väl inte börja gråta?" frågade Jakob och tittade oroat på flickan. Flickan svarade inte, hon tittade istället anklagande på honom med tårfyllda ögon.

"För... asså... Jag kan verkligen inte trösta. Asså.. inte så att jag vill vara taskig eller så. Jag är bara urdålig på det" sa han urskuldande och log snett.

Flickan log genom tårarna.

"Du är bättre än du tror" sa hon och strök bort tårarna med baksidan av sin vantbeklädda hand.

"Jasså" sa han förvånat.

"Ja" sa hon och skrattade åt hans förvånade min.

"Du är riktigt schysst faktiskt" Och hon log och kollade in i hans ögon och för första gången spreds leendet till hennes ögon.

"Oj, tack" sa Jakob och kom på att han inte visste vad flickan hette.

"Jag heter Jakob" sa han och ställde sig upp.

"Ellinor" svarade flickan och utan att resa sig från bänken.

"Jaha, jag vet inte med dig Ellinor. Men jag börjar bli rätt kall av att bara sitta stil" sa han och räckte fram handen mot henne för att hjälpa henne att resa sig upp. Han log.

 

Ellinor tittade på Jakob och sedan på hans hand och hon insåg att det här var så mycket mer än en inbjudan till att resa sig upp, tänkte hon och tag hans hand, det här var en inbjudan till en ny start, det här var en inbjudan till hennes räddning.